Tipsa

Skriv ut

Högst i rang bland matborden står det engelskinspirerade eller rent av äkta engelska mahognybordet, som med olika system av utfällbara mellandelar och iläggsskivor kan växa från ett par meter i längd till upp emot fyra, fem meter och i ovanliga fall ännu längre. Materialet är i stort sett alltid mahogny, även om förekomsten av valnöt har rapporterats, och det finns även svenska versioner i björk. För att underlätta att dra isär bordets olika delar brukar benen vara försedda med fottrissor som ibland kan ha förlorat sin funktion, en defekt som man antingen får åtgärda eller lära sig leva med.

En inhemsk variant av denna festätandets paradmöbel är de så kallade månborden, de består av två halvrunda, självständiga tre- eller fyrbenta kortsidor, som med sammanbindande, kraftiga träribbor och iläggsskivor kan växa från omkring 1,5 i diameter till upp emot fem meters längd. Här får man förse de förlängande ribborna med extra stödben om spännvidden skulle bli mycket lång, låt oss säga längre än ett par meter. Benämningen månbord är sannolikt inte så gammal, men det finns gamla exemplar av dessa bord på marknaden, liksom det finns helt nytillverkade versioner i olika stilar och även exemplar som påstås vara gamla, men inte är det. Äldre månbord brukar vara försedda med fottrissor.

Allvarligaste problemet med den här kategorin bord, i synnerhet de gamla engelska mahognyborden, är att de brukar bli hiskeligt dyra på auktionsmarknaden, vilket kan innebära att bord från 1800-talets första halva eller mitt säljs för femsiffriga belopp. Om bordet är allvarligt omarbetat eller oskickligt reparerat kan det bli billigare.

Vi frågade antikhandlaren, smycke- och antikrundanexperten Lars-Yngve Johansson om några användartips när det gäller matbord i allmänhet och paradbord i synnerhet. Kan man exempelvis använda Myranstolar runt ett engelskt mahognybord?

- Om sakerna är tillräckligt väsensskilda tycker jag man kan det, svarar Lars-Yngve, som menar att man först bör veta hur det ska vara, för att kunna leka med varianter utanför det formella protokollet.

- Svenska 1700-talsstolar som ofta är målade passar också bra här, säger han.

Grunden enligt det strikt formella mönstret är vit, heltäckande linneduk med högklassigt porslin, gärna gammalt ostindiskt. Silverbestick är obligatoriskt. Glasuppsättningen kan vara praktiskt anpassad med tillräckligt få eller många varianter.

- Typen av dukning ger nivån på tillställningen, säger Lars-Yngve, som menar att man gärna kan satsa på udda, trivselskapande kombinationer.
- En enkel duk i rutig bomull kan fungera bra ihop med fint porslin, säger han.

Slagbordet är en svensk favorit med en gammal och bred förankring hos många olika brukare i såväl herrgårdarnas högreståndsmiljö som hos den välmående allmogen, och i vår tid finns och uppskattas slagbordet i alla samhällsskikt. 

- Här passar det bra att satsa riktigt på högreståndsfint med linneduk och antikt silver, tycker Lars-Yngve. Silver var ju status bland allmogen i äldre tider, menar han. Alltså, här är det fritt fram för såväl storbondestuk som herrgårdsfint.

Grundregel för stolarna är att de i material och stil bör matcha bordet så mycket som möjligt. Här kan man också tänka sig målade högreståndsstolar av klassiska svenska modeller, kanske en uppsättning provinssnickrade stolar i den mån man lyckas hitta dylika i tillräckligt stora antal. Minst sex stolar men ännu hellre åtta eller fler är idealet.

Jörgen Martinsson, delägare i auktionsfirman Probus och expert i Antikrundan, har ett samhörande par slagbord gjorda för att ställas ihop till ett jättebord eller användas var för sig.

- Det är ett problem med bordet. Det är så brett att man inte kan räcka något över till andra sidan, man måste springa runt, avslöjar han.

Slagbord har genom sin lätta konstruktion en del svaga punkter som man bör hålla ögonen på. Grundläggande är att man bör välja en modell som har dubbla stödgrindar för de utfällbara skivorna. Skivornas gångjärn är i regel fastsatta med nitar som lätt kan bli glappa. Det är en ganska vanlig defekt, som i sin tur kan påverka hela bordets skick och stabilitet. Om ingenting görs åt saken kan ett litet begynnande glapp på sikt öka risken för att bordet hamnar i ett snabbt förfall. Se med hjälp av en kompetent snickare eller möbelkonservator till att sammanfogningar, gångjärn och stödgrindar är i god funktionell kondition!

Bockbordet är en gammal svensk allmogeklassiker som har sin historiska hemvist i kulturbältet som börjar i Bergslagen och via Siljansbygden i Dalarna går upp till Hälsingland och vidare upp längs med Norrlandskusten. I regel är de omålade, man det finns även målade exemplar. När det gäller hur bockbordet kan användas är friheten större än vid det engelska mahognybordet. Här kan stilen vara lite mer robust och rakt på sak. Med eller utan duk får bestämmas av tillfället, fast dukfritt där bestick, porslin och övriga tillbehör får skapa den dekorativa inramningen känns mest rätt, även om en renodlad findukning också går bra. Tallrikar av Stig Lindberg eller andra designklassiker går utmärkt, liksom stengods från Höganäs.

- Bestick med träskaft passar ju bra här, men silver är aldrig fel, säger Lars-Yngve.

Stolar och andra sittmöbler bör i hög grad matcha bordet, och här duger nästan bara klassiska enkla, helst omålade modeller som förekom i de miljöer där bockborden har sina historiska rötter. En riktig långbänk kan också fungera bra tillsammans med ett bockbord.

Bockbord förekommer i normala längder från omkring ett par meter till upp emot tre, fyra meter och i sällsynta fall kan ännu längre exemplar dyka upp på marknaden, kanske tillverkade för något stort bondbröllop.

Bockborden är enkelt och funktionellt konstruerade, de äldsta exemplaren kan vara över 200 år gamla, men de bord man hittar på marknaden är oftast från 1800-talet. De är primitivt tillverkade, långt ifrån de moderna snickerifabrikernas standard. Ett bockbord är inte svårt att justera om det skulle börja bli vickigt. I snickeriet finns ofta en imponerande materialhantering med mycket charm, men den som måste ha modern och noggrann millimeterstandard på sina möbler bör undvika dessa bord. Bockborden förekommer rikligt hos auktionsfirmorna i Dalarna och Hälsingland med omnejd.

Barocken och kanske i synnerhet barockstilen som passerade för omkring 75-125 år sedan, har lämnat en hel del spår efter sig. Kanske mest en känsla av: Aldrig mer, tack, när det gäller inredning. Trots att många uttolkare av inredningstrender då och då utropar: Nu är barocken på väg tillbaka, vill det inte tända riktigt.

Ett utmärkt sätt att prova vad barockstilen har att erbjuda är att skaffa ett av de magnifika matborden som stilen har lämnat efter sig. Bonus är ju förstås att hitta ett bord från tiden, som trots hög ålder inte tillhör branschens dyraste.

Stilborden är mycket trogna sina förebilder och är ofta tillverkade i ek med väldiga svarvade kul- eller balusterben som är ihopkopplade med ett kraftigt system av balkar närmast golvet. Ibland kan de vara utrustade med utdragbara skivor som kallas holländska utdrag, vilket ger en vink om i vilken riktning dessa bord har sina rötter.

Det här är tunga saker som står där man har ställt dem, men exemplar utan utdragsskivor brukar inte vara större än omkring 175 x 90 cm, försedda med holländska utdrag kan de växa till närmare tre meter i längd.

Den här typen av bord kan bli en rolig utmaning för den som är intresserad av festätandets rekvisita, då med bäring på stilepokerna i slutet av 1800-talet.

- Duk är obligatorisk här, hävdar Lars-Yngve. Här passar serviser som Växjö guld, Gröna Anna eller någon annan av det sena 1800-talets svenska paradserviser.

När det gäller bestick är en jättestor uppsättning i nysilver perfekt, och glasbestyckningen kan gärna vara enligt 1800-talets tyngsta prestigemaner med sju glas till varje kuvert, tycker Lars-Yngve. Hit hör också den stora nysilverkandelabern. Valet av stolar är också ganska givet med en uppsättning av de mest praktfulla barockstil- eller nyrenässansstolar som går att uppbringa från stolfabriken i Östervåla.
Tillgången på dessa bord är inte så stor, men tycks matcha efterfrågan. Ibland kan priserna bli löjligt låga med ett par tusenlappar i potten för ett perfekt stilbord i bra skick, medan ett enkelt originalbord från tiden, kanske 1700-talets första halva, kan kosta 15 000 kronor.

En mycket särpräglad typ av bord är de skånska stenborden med skiva av svartgrå kalksten från Komstad, som ofta är daterad omkring mitten av 1800-talet. Underredena är i regel av furu och/eller ek. Dessa skånska storbondebord intar en särställning på marknaden med en ganska liten tillgång, vilket kan ha bidragit till att trycka upp prisbilden till för vanliga plånböcker orimliga nivåer.

De fåtal som har ekonomiska möjligheter att skaffa ett sådant bord har trots allt en ganska snäv krets av tillbehör att välja på. Det är ju meningslöst att dölja den praktfulla och dyra stenskivan med en duk, även om den råa stenskivan förmodligen bidrar till ett reducera glasförrådet betydligt.

- Den som har råd med ett sådant bord, har nog råd med lite glaskross också, menar Lars-Yngve.

Passande stolar kring ett stenbord kan vara svenska 12-slåstolar eller engelsk-holländ­ska rokokostolar. Resten av rekvisitan väljer man efter nivån på den måltid som ska äga rum. Folkligt eller storbondevräkigt går lika bra. Stockholms Auktionsverk sålde ett skånskt stenbord på Stora Kvalitén hösten 2007 för 60 000 kronor. Förväntningarna var 75 000 kronor, vilket kanske tyder på att prisnivån är på väg att sjunka tillbaka.