Tipsa

Skriv ut

De tidigaste ryafällarna, så kallade slitryor, tillverkades förr som sängtäcken och lades i bädden med den långa luggen neråt, på samma sätt som man brukade vända fårskinn med den ulliga sidan mot kroppen. Om vintern behövde folk täcka sig med flera värmande lager för att inte frysa ihjäl i forna tiders kyliga bostäder. Först ett varmt vadmalstäcke, därpå en slitrya och ovanpå denna en tjock skinnfäll från får eller björn, allt enligt uppteckningar från 1400- och 1500-talen.

Ryorna vävdes av ullgarn. De var ofta mycket tunga och tätt knutna med långa nockor (knuttrådar) som vändes ner i bädden. Ovansidan var däre­mot slätvävd och ibland pyntad med ett enkelt invävt mönster, monogram eller årtal.

Prydnadsryor hos allmogen
På 1700- och 1800-talen kom ryan alltmer att användas som prydnad, särskilt hos allmogen. Rikt mönstrade textilier i starka färger hörde till gårdens stolthet. De representerade ekonomisk status, och välbärgade bönder visade gärna upp sitt textila kapital. Dit hörde bland annat stugans fint bäddade säng, den så kallade skådesängen, där vita linnelakan låg vikta med knypplade spetsar över ett praktfullt täcke eller en prydnadsrya. På 1800-talet var denna ofta smyckad med färggranna blommor och blad. Så granna ryor vävdes framför allt till brudsängar, och de är som regel märkta med årtal och brudparets monogram.

De flesta och bästa prydnadsryorna kom till under 1700-talets slut och fram till omkring 1850, en period då svensk folkkonst upplevde sin storhetstid. Därefter föredrog allmogen nytillverkade föremål, och redan på 1800-talet upptäckte en del insiktsfulla personer att böndernas praktfulla vävnader höll på att försvinna.

År 1875 fick Föreningen Handarbetets Vänner (HV) ett stort statligt anslag, som användes för att inventera äldre textilier på landsbygden. Man reste runt och intervjuade kvinnorna om gamla vävtekniker, och samlade in gamla slitna bonader och dynor med mera.

Legendarisk vävskola
En av dem som tog starka intryck av skånska allmogetextilier var Märta Måås-Fjetterström, som utsågs till lärare vid Kulturens vävateljé i Lund 1902 och tre år senare blev föreståndare för den nybildade hemslöjdsföreningen i Malmöhus län. På båda dessa poster hade hon möjlighet att studera allmogens vävtekniker på nära håll. 1911 flyttade MMF till Vittsjö i norra Skåne, där hon lät bygga en vävskola. Hennes goda vän Lilli Zickerman, legendarisk föreståndare för Svensk Hemslöjd, föreslog att MMF skulle satsa på tillverkning av moderna golvmattor. I Vittsjö skapade Märta Måås-Fjetterström några av sina mest kända verk, såsom Hästhagen, Blommande träd och Svarta Trädgårdsmattan, men dessa är inga ryor i egentlig mening. De hör till kategorin flossamattor med kortklippt lugg likt orientaliska mattor.

Flossorna är knutna med persisk knut på samma sätt som ryorna, men flossamattans lugg är kort och tät. Detta skiljer den från ryan som alltid har lång lugg, ibland är nockorna ända upp till tio centi­meter långa.

Med tiden flyttade MMF till Båstad där hennes verkstad fortfarande lever kvar. Hon har också komponerat ryamattor, exempelvis Fåren och Primavera, men merparten av hennes arbeten är utförda i andra tekniker.

Moderna mönster på 50-talet
Elsa Gullberg hör också till den svenska textilkonstens pionjärer. Redan 1907 blev hon anställd på Svensk Hemslöjds butik i Stockholm. Gullberg var skicklig i att rita mönster, och hon komponerade en rad moderna mattor för såväl rya-, som flossa- och rölakanteknik.

Föreningen Svensk Hemslöjd gav ut mönsterblad, vilket var kolossalt uppskattat av allmänheten. Det första mönstret för ryamatta ritades 1917 av Märtha Gahn, och snart komponerade även Lilli Zickerman mönster för denna teknik. Hemslöjden anlitade en rad kända textilkonstnärer för att få fram moderna mönster. 1952 presenterade man ett femtiotal nya ryamönster, och på 60-talet såldes även färdigvävda bottnar, så att även de som saknade vävstol kunde sy och knyta egna ryor.

På 1950-talet var ett flertal driftiga kvinnor ledare för betydelsefulla textila institutioner. Edna Martin var chef för Handarbetets Vänner, Astrid Sampe ledde NK:s Textilkammare och Barbro Nilsson drev Märta Måås-Fjetterströms verkstad vidare efter grundarens död. Dessa starka textilkonstnärer komponerade en mängd uppmärksammade mönster, även för rya. De knöt också andra konstnärliga begåvningar till sig. Särskilt uppmärksammad blev den finlandssvenska textilkonstnären Viola Gråsten. Hennes djärva ryamattor har nästan blivit synonyma med 50-talet.

Storsamlare av maskinvävda ryamattor
Även Marianne Richter väckte uppmärksamhet med sina färgsprakande ryor. Hon arbetade för AB MMF:s verkstad i Båstad, men på 60- talet började hon också komponera ryamattor som maskinvävdes på Wahlbecks fabrik i Linköping. Hon hann rita omkring 35 mönster, som maskinvävdes i flera olika färgställningar, innan fabriken lades ner 1972.

Torbjörn Boström samlar på färgstarka ryamattor av Marianne Richter, tillverkade vid Wahlbecks väveri i Linköping. Som mest har han ägt omkring 75-­80 exemplar, men nu säljer han av sina dubbletter. Att samla på mattor är nämligen en skrymmande sysselsättning.

– Jag förvarar mattorna hoprullade i två meter breda papprör i en hyrd lokal, berättar denne entusiast som presenterar sig som fotograf, samlare och antikhandlare.
Han älskar Marianne Richters mattor och byter ofta ut de han har hemma allt efter årstid. Det kan bli rött till jul, gult till påsk och grönt eller blått under sommarhalvåret.

– Som småbarnspappa lever jag nära golvet, och då kan jag på nära håll se hur ryorna skiftar i en mängd olika färgnyanser, säger han.

Hans intresse för dessa maskinvävda mattor väcktes sommaren 2003 då han hittade en färgsprakande sextiotalsrya ­– Röd Trollskog av Marianne Richter ­– på en loppis i en loge utanför Hudiksvall. Fyrtio kronor fick han betala för den, och sedan dess har det bara rullat på. Den första mattan köpte han egentligen för att finansiera sin samling av vattenkannor av plast, men han förmådde aldrig sälja sitt nyförvärv. Tvärtom blev han alltmera intresserad av detta fynd, och med tiden blev han specialist på just den här typen av ryamattor. Torbjörn Boström har visat upp delar av sin kollektion på flera platser runt om i Sverige, och nu visar även andra länder intresse för denna typ av svensk design.

Marianne Richter har komponerat omkring 35 mönster för Wahlbecks och Boström har lyckats samla in 28 av dem. Varje mönster är vävt i flera färgställningar, oftast i kraftfulla nyanser av rött, grönt, orange, brunt eller turkos. Mönstren har fått fantasifulla namn från Östergötlands natur och herr­gårdar. Richters eget favoritmönster kallas Kol­mår­den, men hon själv ville hellre att mönstret skulle heta Kullaberg efter den plats i Skåne där hon har sitt lantställe.

Dammsamlande styggelse
Industriellt framställda ryamattor innebar att allt fler hade möjlighet att täcka sina golv med raggiga ryor. Men med tiden blev dessa allt ruggigare och på det puritanska 70-talet betraktades de främst som dammsamlande styggelser. Mängder av handknutna och maskinvävda ryamattor slängdes, men de som trots allt bevarades är idag åtråvärda objekt i antikhandeln och på auktioner av 1900-talets svenska design. Med dagens nyväckta intresse för ryor följer också nyvävda mattor med konstnärligt designade mönster.